Tillbaka till meny bebyggelse
 
 

Fyrar på Öland

På båda sidor om Öland är sjöfarten intensiv. De öländska farvattnen har i alla tider respekterats av de sjöfarande. Vid södra udden finns farliga rev åt söder och sydost, utanför norra udden ligger Ölands norra grund, ett område där många skepp gått under p.g.a. den hårda blåsten.

Östra sidan var förr i tiden ofta drabbad av grundstötningar. Dess norra del är dessutom drabbad av att grunden "flyttar sig", d.v.s. sandbankarna driver vid ihållande, hård vind. Skeppen drev in på de grunda sandbankarna vid hård ostlig vind. Besättningen lämpade i bästa fall lasten överbord för att få fartyget flott, men många incidenter hade tragisk utgång. Förr kunde man se namnskyltar från strandade skepp uppsatta över ladugårdsportar i flera byar på Ölands östsida.

Den mellersta delen av Kalmarsund är fylld med grynnor, kobbar och skär. Strömmen i sundet kan vara rätt så kraftig i både syd- och norrgående riktning. Normalt 2-3 knop, i extremfall upp till 5-6 knop.

Fyrbyggandet fick sitt uppsving runt 1860-talet då ångbåtstrafiken började utvecklas, men ända sedan 1600-talet hade en viss reglering ägt rum om var vippfyrar skulle finnas, exempelvis vid södra udden där en vippfyr är utmärkt på en karta från 1677.

Drygt 12 sjömil sydost om Södra udden ligger kassunfyren Ölands södra grund. Hit förvisades en tjänsteman på Statens Sjöfartsverk för att han avslöjat brister på sjökortet i samband med sovjetiska tankern "Thetis" grundstötning i Stockholms södra skärgård i början av 1980-talet, med omfattande oljeskador som följd. Förutom att den bottenfasta fyren "Ölands södra grund" varnar för grundet, har fyren samtidigt en viktigt funktion i det trafikseparingssystem som råder i området. Fyrhusets höjd över vattenyttan är 33,2 meter. Detta ger fyren en lysvidd på 21,5 sjömil eller knappt 40 km.


Ölands Södra grund.

Omkring 1720-25 framlades förslag om byggande av fyrar på södra och norra udden. Först 1785 byggdes fyren vid södra udden. Det var en stenkolsfyr och det var 197 steg upp till fyrpannan. Ett medeltida kapell, St. Johannes, i fyrens närhet fick släppa till sitt namn. Det sades att det var arbetarna som gav den namnet Långe Jan. Från början var fyren en öppen stenkolsfyr. 1822 byggdes den om till en täckt sådan, för att 1844-45 byggas om lentillefyr, där en rovoljelampa kastade sitt ljus genom en parabolisk reflektor. I slutet av 1880-talet byggdes fyren om för fotogenbränning, för att så småningom elektrifieras 1948. Idag är fyren obemannad och helautomatiserad. Lysvidden uppgår till 26 sjömil.

Långe Jan 1785, med öppen kolgryta.
Samtida teckning.
Långe Jan våren 1999.
Helautomatiserad och fjärrstyrd.

Ytterst på norra udden, vid infarten till Grankullaviken, står Långe Erik, ett vitt stentorn på grått fundament. Fyren har varit i funktion sedan 1845. Dess höjd uppgår till 36 meter och lysvidden är 14 n.mil.

En linsfyr uppfördes 1862 vid Borgholm, men flyttades senare till Skäggenäs på fastlandet. Fyren på Skäggenäs ersattes på 1940-talet av Sillåsens bottenfasta fyr ute på grundet Sillåsen i Kalmarsund. Lysvidden är 16 n.mil.

För att ytterligare säkra denna farliga del av Kalmarsund uppfördes en ledfyr vid Ispeudde, vitmålad med fast vitt sken. Dess lysvidd är 13 n.mil.

På östra sidan, vid gamla Sikavarp eller Sikehamn, byggdes nästa fyr: Kapelluddens fyr. Byggåret var 1872. A.T. Gellerstedt, i egenskap av ingenjör, ritade fyren och genom sin järnkonstruktion är den en tidstypisk representant för dåtiden. Fyren har nyligen restaurerats och dess lysvidd uppgår till 12 n.mil.

Segerstad fyr stod klar 1882, 22 meter hög, vitmålad och med en lysvidd på 12 n.mil. Mellan 1891 och 1895 uppfördes slutligen ledfyrar vid Tokenäs, lysvidd 13 n.mil söder om Byxelkrok, samt vid Horns udde, med en lysvidd av 12 n.mil. Dessa fyrar sköttes förr i tiden genom kontrakt med närmaste hemmanägare eller sjöman.

1897 var fyren i Högby färdig för tändning. Fyrens lysvidd är 12 n.mil och tornet har en höjd på 23 meter. Den vitmålade järnkonstruktionen med grönt koppartak påminner om Kapelluddens fyr, men är smäckrare. Fyren konstruerades på Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm och restes till att börja med på Stockholmutställningen 1897, innan den forslades ner till Högby. Fyren samt det förvånansvärt påkostade bostadshuset ritades av överingenjör John Höjer (1849-1908) vid Kungl. Lotsstyrelsen. Höjer, som var en framstående konstruktör av bl.a. agalysbojen, hade vistas lång tid i Frankrike och där studerat det franska fyrväsendet.

De första fyrskeppet, som utlades var "Utgrunden" 1866, sedan dröjde det till 1915 innan "Ölandsrev" kom. Dessa båda ersattes så småningom av fasta kassunfyrar.

Stora summor investerades i fyrbyggandet och grundstöttningarna minskade som följd. Problemen för sjöfarten kvarstod till en viss del, därför att grunden på östra sidan hade en benägenhet att flytta sig. När det var dimma eller snöstorm med nersatt sikt använde fyrvaktaren sig av kanonskot (Långe Jan) eller klockor (Långe Erik, Högby fyr m.m.) innan mistluren togs i bruk.

I dag är yrkessjöfarten runt Öland betjänat av ett väl utvecklat fyrväsen, som administreras av Lotsverket. Rutinerna ligger helt fast och incidenter hör till ovanligheterna.

 
Upp
 
 
[ Tillbaka till meny bebyggelse ]
[ Tillbaka till huvudmeny ] [ Innehållsförteckning ]