Tillbaka till meny förhistoria

Jägarstenålder

Fiskare - jägare - samlare (ca. 8.000 - 4.000 f.Kr.)

Kusten norr om Äleklinta Den kalkstensklippa som skulle få namnet Öland var en gång lösa bottenlager i ett tropiskt urtidshav. Slammet i detta hav, som avsattes för så där 500 miljoner år sedan, förstenades och därmed också de bläckfiskar och kräftdjur som vi i dag kan se i form av fossil. I jämförelse med dessa svindlande årmiljoner är själva jordtäckets ålder obetydlig. Än yngre är självfallet spåren av de första människorna som kom till ön, det man lämnat kvar i form av stenredskap, flintavfall, eldstäder och gravar.

Så sent som 1995 var ett åttiotal stenåldersboplatser kända på Öland. Genom den stora inventering som genomfördes på ön under åren 1996-97, har antalet boplatser mångdubblats. Vi känner idag till omkring 700 boplatser från sten- och bronsåldern. Materialet har givit helt nya kunskaper om Ölands äldsta historia och kompletterar tidigare fynd och utgrävningar.

De första ölänningarna…

I Sverige delar arkeologerna vanligtvis in stenåldern i två perioder, mesolitikum (jägarstenålder, ca. 11.000-4.000 f.Kr.) och neolitikum (bondestenålder, 4.000-1.800 f.Kr.). Förmodligen har det funnits liv i vårt land tidigare än så, men de spåren hyvlades bort av den kilometertjocka inlandsisen.

När isen väl drog sig undan från södra Sverige för ca. 13.000 år sedan, kunde arktiska djur och växter vandra in och ta de frilagda öländska markerna i besittning. I deras spår följde människorna. De kom som nomadiserande jägare och fiskare utan fasta uppehållsplatser, små grupper med få men ändamålsenliga redskap för jakten och fisket. De möttes av en ö med vidsträckta öppna slätter och ljusa skogar av tall, björk och hassel; ett jungfruligt vildmarksrike med obegränsade utrymmen.

De äldsta bosättningarna på Öland är mellan 9.000-10.000 år gamla och tillhör jägarstenålderns början. Spåren av de små lägerplatserna ger sig tillkänna genom fynd av slagen flinta och stenyxor. Under denna tid låg kustlinjen ca. 10-20 meter över nuvarande havsnivå och stora delar av norra Öland var således vattentäckt, dåtidens norra udde låg i närheten av Bruddesta i Alböke socken. Landhöjningsförloppet i regionen är dock inte klarlagt i detalj, senare års undersökningar har visat att Östersjönivån fluktuerat en hel del.

Östersjön har genomgått flera utvecklingsskeden innan den fick dess nuvarande form. Skillnader i havsnivå och salthalt påverkade i hög grad de tidiga ölänningarnas livsvillkor. De stadier som lämnat de mest framträdande spåren i det öländska landskapet är Ancylussjön och Litorinahavet, vars strandvallar kan följas över stora delar av ön.

Ancylussjön, som nådde sitt maximum omkring 8.300 f.Kr., var en insjö och har erhållit sitt namn efter sötvattenssnäckan Ancylus fluviatis. Samtidigt som klimatförbättringen innebar att världshavens yta höjdes genom isavsmältningen, var landhöjningen mycket kraftigare i landets norra del. Det höjda vattenståndet innebar så småningom att vatten från Kattegatt och Skagerack strömmade in. Öresund, de danska bältena och ett nytt hav, Litorinahavet, bildades.

Litorinahavet har genomgått fyra transgressioner, d.v.s. höjningar av havsytenivån. Den sista ,och högsta av dessa, inträffade omkring 4.000 f.Kr. Namnet har givits av saltvattenssnäckan Litorina litorea. Salthalten var 2-3 gånger högre än i dagens Östersjö, vilket medförde en mycket artrikare marin fauna, bl.a. förekom tumlare kring Öland.

Vanserum Runstens socken De tidiga ölänningarna föredrog att anlägga sina boplatser vid havsstranden eller intill någon av de insjöar som då fanns på ön. Man förde en nomadiserande tillvaro där valet av boplats i hög grad styrdes av tillgången på föda. Eftersom man livnärde sig på jakt, fiske och insamling var det naturligt att slå sig ner vid platser med rikt djur- och växtliv. Insamling av allehanda ätliga växter, nötter, frukter, bär etc. kunde bedrivas i närheten av boplatserna. I havet och vid kusterna fanns stora tillgångar av säl, fisk och sjöfågel. Sälkroppen lämnade en myckenhet av kött, man fick späck som kunde kokas till tran, av benen kunde framställas pilspetsar, harpuner och mycket annat, av skinnet klädesplagg. Jakten på skogens djur var också viktig, utöver kött gav viltjakten oundgängligt material som hudar, pälsar, senor, ben och horn.

Upp

Insjöboplatser

[ Tillbaka till meny förhistoria ] [ Tillbaka till huvudmenyn ]
[ Innehållsförteckning ]