Tillbaka till meny historia
 
 

Emigrationen på Öland

Under 1880-talet gav sig ett stort antal svenskar ut i världen, närmare bestämt 8% av hela befolkningen. På Öland var utvandringen ännu större, ca 15%. Som exempel kan nämnas att var femte torslundabo lämnade landet.

Hur kom det sig då att så många människor vände Öland ryggen? Och vad fick det för konsekvenser för ön?

Djurgårdsinrättningen, som existerade under 232 år från 1569, var ett tufft påbud för Ölands bönder. Innebörden var att all skog, betesmark och alvarmark blev en enda stor kronoallmänning där fridlysta hjortar, vildsvin och andra villebråd fritt fick beta och böka runt i bondens grödor. Skulle han försvara sin mark, genom att ta livet av något djur, väntade stränga straff, i värsta fall döden. Ville bonden ha hund på sin gård var han tvungen att kapa av ett ben på det stackars djuret.

Dessa omständigheter gjorde naturligtvis att jordbruksintresset svalnade hos många bönder vilket fick till följd att utvecklingen inom denna huvudnäring stod stilla under flera hundra år.

När pesten härjade 1710-1711 dog mellan en tredjedel och hälften av öns befolkning. Därför blev en del gårdar stående och tillföll så småningomkronan. Många hemman överlämnades också till staten p.g.a. att man inte kunde betala skatt. Så långt fram som år 1815 var det bara 35% av bönderna själva som ägde jorden de brukade. När djurgårdsinrättningen avskaffades 1801 delades kronojorden upp mellan de enskilda bönderna.

En hejdlös avverkning av skog startade. Därefter såldes den då värdelösa marken till mindre bemedlade fastlandsbor. Detta föranledde Helge Nelson, professor vid Lunds universitet och emigrationsvetare, att 1909 skriva "Istället för en väl vårdad skog hade man fått fattighjon".

Denna utveckling mot ett skoglöst jordbruk skulle visa sig vara förödande under nödåren på 1860-talet och under 1880-talets jordbrukskris. Då kunde ju inte fastlandet, genom avverkning, hjälpa upp den ekonomiska situationen.

Redan på 1700-talet hade man vid arvskiften börjat dela gårdarna i mindre enheter för att flera av barnen skulle kunna försörja sig av jorden.

I början av 1800-talet ställdes dock krav på att enheterna inte fick bli för små; en familj skulle kunna existera på en gård. 1881 togs detta besuttenhetskrav bort vilket gjorde att de riktigt små gårdarna ökade från ett fyrtiotal till över tusen.

Förutom jordbruk fanns industri och handel på Öland. Utvecklingen av dessa näringsgrenar förhindrades av regeringen under flera århundraden genom att man drog in seglationsfriheten 1580 och all inrikes och utrikes handel skulle gå över Kalmar. Först 1864 blev handeln fri igen.

Ölands sparsamma tillgång på andra råvaror än sten och jordbruksprodukter ledde också till att det var glest mellan nyetablerade industrier på ön. Jordbruket förblev huvudnäringen och när fler unga ölänningar kunde bilda familj ökade folkmängden snabbt mellan 1810-1865, mycket tack vare freden, vaccinet och potatisen.

Visserligen ökade också den odlade arealen, men inte tillräckligt. Genom sammanslagning av åkrarna krävde skötseln effektivare redskap och jordbruket började mekaniseras. Detta ledde till att sysselsättningsgraden minskade. Människorna kunde inte längre få arbete i sin hemby utan fick ge sig iväg till andra orter.

Under missväxtåren i slutet på 1860-talet tvingades Sverige importera säd från Ryssland och Nordamerika. Detta fortsatte man med även när den värsta krisen var över. På 1880-talet var importen av spannmål så pass stor att priserna pressades ned vilket ledde till stora svårigheter för bönderna. Många familjer blev till slut tvungna att gå från sina gårdar.

Kalmar var vid den här tiden för litet och inte tillräckligt industrialiserad för att kunna ta emot några större mängder arbetssökande så det blev främst Stockholm och utlandet man sökte sig till. Emigrationen från Öland började redan på 1840-talet då man reste iväg med arbetsbetyg vilket innebar att man inte blev registrerad och därför hamnade utanför den officiella statistiken, så utflyttningen från ön var betydligt högre än vad som var nedskrivet på papper. Ölänningarna var också yngre än övriga svenskar, många under 20 år. Ett typexempel kan sägas vara en ung man, 15-19 år, som varit sjöman och rest iväg ensam. Han kom ofta från ett bondehem men en ganska stor del hade vuxit upp i malmstugorna.

Hur hade då malmens folk råd att utvandra? Jo, äldste sonen i en familj gick till sjöss och mönstrade därefter av så fort han nått sitt förutbestämda mål. Därifrån skickade han antingen biljett eller pengar hem till familjen. Under åren 1880-1893 hade var femte biljett betalats i USA och sedan skickats till anhöriga.

Emigranter roar sig under överfarten till Amerika.

 

Emigrationen innebar att sammansättningen av befolkningen på Öland förändrades. Eftersom det ofta var de unga männen som gav sig iväg blev det en sned könsfördelning på ön. Även åldersfördelningen haltade, då en annan stor grupp, nämligen unga ogifta kvinnor, bröt upp. Dessa omständigheter gjorde att antalet födslar minskade drastiskt.

Helge Nelson har i Emigrationsutredningen lämnat en ögonvittnesskildring av situationen 1907: "År 1880 hade Öland över 38.000 invånare, år 1907 icke 29.000. trängdes i Ölandsbyarna unga män med kraftiga armar om arbete och bröd, nu ser man, då färden för en fram mellan bygatans ladugårdslängor, barnaansikten titta fram ur de kringbyggda gårdarnas inkörsportar, en gubbe eller gumma ger en sin vänliga nick, men så förunderligt sällan möter man någon fullvuxen man eller kvinna".

Naturligtvis påverkades näringslivet, och då framförallt jordbruket, av emigrationen. Arbetskraft försvann samtidigt som effektivare redskap och brukningsmetoder infördes. Detta ledde till att det blev brist på människor i arbetsför ålder. Man påskyndade på så vis mekaniseringen vilket i sin tur gjorde att man kunde minska antalet drängar och pigor. För att jordbruket skulle kunna fortgå så ersatte man de utflyttade med folk från Skåne och Blekinge. De hjälpte till att utveckla jordbruket eftersom framförallt skåningarna hade med sig influenser från kontinenten som på så sätt spreds över Öland.

De hemvändande amerikanerna hjälpte ekonomiskt till att bygga upp jordbruket med det kapital man lyckats spara ihop på andra sidan Atlanten. Det var betydande summor som kom Öland tillgodo under åren 1878-1928. Som exempel kan nämnas att man till Borgholm hade skickat eller haft med sig 168 miljoner i 1987 års penningvärde.

Avslutningsvis kan man konstatera att utvandringen från Öland blev mer kännbar än i övriga Sverige. 25.000 personer lämnade ön mellan 1846-1930. Dock kom en tredjedel av dem tillbaka till sin hembygd. Emigrationen påverkade, på kort sikt, befolkningsutvecklingen dramatiskt eftersom det i stor utsträckning var de unga människorna som försvann. Ändå var utvandringen nödvändig eftersom det vid denna tid inte fanns försörjningsmöjligheter åt alla. Ser man det hela på lite längre sikt så påverkade utvandringen möjligheterna för ölänningen att få det bättre ekonomiskt genom de stora summor pengar som kom in från utlandet. Emigrationen har alltså varit både på gott och ont för Ölands del vad gäller ekonomisk/teknisk utveckling och naturligtvis ur mänsklig synpunkt med många tragiska uppbrott och avsked.

 
Upp
 
 
[Tillbaka till föregående sida]
Tillbaka till meny historia ][ Tillbaka till huvudmenyn ]
[ Innehållsförteckning ]