Till meny 1500-talet

Djurgårdsinrättningen 1569-1801

Den öländska Djurgårdsinrättningen inrättades efter önskemål av Johan III, och lade en död hand över landskapet i över 200 år. Efter förebild från kontinentala adelsherrar, ville han ha en kunglig jaktpark. För detta ändamål utfärdade han ett kungligt brev den 7 april 1569, där all olovlig jakt på högvilt på Öland förbjöds. Han ansåg Öland vara en av ålder för konungen fredkallad trakt.

Under 1500- och 1600-talen skärptes bestämmelserna för jakt och allt fällande av växande trän förbjöds för den öländska allmogen och stränga straff infördes. Under denna tid, var det många som fick slita spö eller dömdes till straffarbete. Det utfärdades även bestämmelser om att ingen fick ha hund på Öland, med mindre den var "stumpede" på ett ben. Alla lösa hundar skulle skjutas och ägaren blev ålagd att betala kostnader för skottet.

I slutet av 1600-talet blev alla innehav av skjutvapen för allmogen förbjudna, och var på Öland i kraft fram till 1801. Detta var till stort men för de öländska bönderna, som inte hade något att freda sina åkrar med. Rådjur och hjortar blev orädda och gick in i trädgårdar och betade. Linné undrade vid sin resa här varför det inte fanns några frukträd på de öländska gårdarna. Han fick till svar att det inte var någon idé, då träden åts upp av hjortarna. Åhstrand (1765) nämner att han hade sett 50 hjortar samtidigt och fått uppgifter om att det kunde vara över 100 samlade under perioder på vissa ställen. Detta måste ha gått hårt åt det öländska landskapet.

Till överbetningen av landskapet bidrog även att bönderna hade ett stort antal hästar, som hela året fick klara sig på vad de själva kunde få tag på.

Den viktigaste orsaken till den kostbara Djurgårdsinrättningen, var att kungarna ville ha en jaktpark, som överträffade de flesta i Europa. Den fungerade som en betydande statussymbol, men vållade stort lidande för den öländska befolkningen under lång tid.

Om det under dessa förhållandr tjuvjagades ett och annan hjort är förståeligt. Både för att freda sina åkrar och för att kunna skaffa sig en Hjortstek. Det var stränga straff för tjuvjakt, men jägeribetjäningen kunde inte finnas överallt på ön.

1723 inplanterades vildsvin på Öland, efter önskemål av kung Fredrik. På några år förökade de sig ansenligt och vållade stora skador på åkrarna. De vakter som var satta att vakta åkrarna hade inte mycket att sätta emot kungens odjur, då de var fredade och en ilsken vildsvinsgalt var inte något man gick i kamp med, endast beväpnad med en påk eller liknande. Redan 1752 beslutade riksdagen att vildsvinen skulle utrotas, men några åtgärder vidtogs inte förrän efter djurgårdsinrättningens upphörande under 1800-talet, då allmogen slöt sig samman och utrotade svinen.

"Utmarken", marken som inte direkt odlades av bönderna, var under denna period kunglig egendom, men bönderna hade där rätt att släppa sina djur på bete. I resten av Sveriges landskap hade olika skiften skett under 1700-talet, då utmarken hade fått enskilda ägare. Detta genomfördes inte på Öland förrän in på 1800-talet och den utflyttning av gårdarna som var planerad genomfördes aldrig. Detta märks än i dag, på att den dåtida bysammansättningen finns kvar på många ställen.

Åhstrand beskriver 1765 hur den öländske bonden skulle få rätt att på laglig väg hugga virke som behövdes på sina marker. Processen till detta var både omständlig och kostsam: först fick han söka om suppliqve vid lands-kanslit, där han erhöll en remiss till jägmästaren. Han fick därefter resa  till jägmästaren för att få hans berättelse, sedan åter till kanslit, för att erhålla en slutlig resolution. När detta skett fick han åka tillbaka till jägmästaren, som gav order till en skogsvaktare, som så småningom, kom ut och gjorde utsyn av de träd som bonden kunde avverka för sina behov. Det kunde vara för båtbyggnad, kvarnar eller hus. Skogsvaktarens syn skedde utan någon kontroll, varför det hände att de synade ut virke utan denna process, till den som kunde hålla sig väl med honom, eller att bönderna högg sitt virke utan syn, trots att det var straffbart. Veden var det meningen att de skulle hämta på sidlandet (Småland).

Utöver detta togs en hel del ved till kalkbränning, hur detta reglerades finns endast begränsade uppgifter om. Hur de statliga tjänstemän som reste runt i landet och framställde salpeter för kruttillverkning fick sitt behov av brännved reglerat, har ej heller kunnat kartläggas. Linné stötte på några salpetersjudare i Rälla under sin resa. 

Djurgårdsinrättningen förhindrade det mesta av utvecklingen på Öland och i slutet av 1700-talet kom flera vädjade till Kunglig majst. om avskaffande av inrättningen. Detta skedde slutligen genom ett kungligt brev av den 12 maj 1801.

Avvecklingen genomförs under ca 20 år genom skiftning av jordarna och fördelning av utmark mm. Bland annat grundandet av staden Borgholm och köpingen Mörbylånga.Processen anses avslutad omkring 1820. Än i dag finns det spår av djurgårdsinrättningen i landskapet. Bland annat halsbandet på hjorten i landskapsvapnet.

Upp

[Tillbaka till menyn 1500-talet]
[Tillbaka till meny historia]
[Tillbaka till huvudmenyn] [Innehållsförteckning ]