Litteraturen och Öland 

Margit Friberg (1904-1997)

Margit Friberg växte upp i Smedby på södra Öland i en släkt med flera generationer av sjömän och bönder, med en förankring i hembygden.
Hennes berättelser utspelar sig ofta på Öland och skildrar starka kvinnor, ofta med en indignation över fattigdom och orättvisorna i samhället. De utspelar sig under historisk tid, från medeltid och fram till 1800-talet.
Bland hennes böcker kan nämnas: "Mitt liv är en våg" 1942, "Vandrar-Marie." 1959, som skildrar en gårdfarihandlerska strax efter sekelskiftet 1800. "Den tid mörkret står" 1966. "Skog har öron, mark har ögon" 1975, som utspelar sig omkring Linnés resa på Öland.
Vandrar-Marie är en av Margit Fribergs mest lästa böcker som utspelar sig en sommar omkring 1800. Hon kommer till flera ställen på Öland och besöker olika familjer, bland annat kommer hon till "madame" där en ung kvinna från en grannsocken är på tillfällig vistelse, för att få ett oäkta barn, som dör vid födseln. Marie åtar sig att placera det dödfödda barnet i en nyligen grävd grav på kyrkogården.

 

" Jag glömmer nok aldrig den natten så länge jag lever.
Chatarina hade sovit hela dan och vaknade först fram mot kvällen, nu hade hon repat sej, fått lite färg på kinderna och ögonen var klara. Hon halvsatt i sängen men kunde knappt röra sej, madame hade kommit med en list och virat åt hårt om bröstet på henne för att mjölken inte skulle rinna till. Jag hade hjälpt henne att reda ut håret, men det blå silkesbandet låg bortglömt på bordet, det hade hänt så mycket sen i går, jag tyckte det var en hel evighet sen jag hölls och visade Catarina hur man skulle binda opp håret.
Madame hade sagt åt mej att sova tills hon kom och väckte mej, men om jag också kunnat somna hade jag ändån inte lagt mej; att sen vakna och minnas vart man skulle, det hade varit ändå värr än att än att sitta här och vänta. Chatarina kunde inte heller sova nu och så satt vi här tillsammans och såg hur det blev allt mörkare ute ända tills ett silvrigt, dunkelt ljus började lysa opp di små rutorna igen. Månen hade gått opp och jag rös till, för nu var det snart tid för mej.
- Är… är du rädd än, viskade Chatarina och kramade min hand som hon hållit hela tiden.
- Kanske lite, sa jag, men tänkte en efter ska det väl inte v
a värr att gå till körgårn på natten än om dan…
Men det sa jag mest för fäntans skull, för den här färden jag måste ut på, den skulle då inte liknas vid nåt annat, bara jag tänkte på vad som förestod kände jag mej alldeles skräckslagen.
Och nu stod madame i dörren och viskade:
- Nu är det nok dags, Maria….
Hon hade kommit så tyst att ingen av oss hört henne. Så såg hon att Chatarina var vaken och kom in i kammaren:
- Sover du inte, barn?
- Jag har hållit Maria sällskap, viskade Chatarina.
- Då ska jag sitta hos dej sen medan Maria är borta, sa madame. Kom nu, Maria…
Jag reste mej, men Chatarina drog i min hand och jag böjde mej fram så jag kunde höra vad hon viskade.
- Ta väl vara på honom, Maria, nu var det gråt i rösten igen. Jag skall aldrig glömma att du ville… göra de här, Maria…
Madame var sej lik igen, bister och allvarlig och rak i ryggen, bara på ögonen syntes tröttheten, blicken var inte så skarp som vanligt.
Ute i madams kammare föll månljuset in genom rutorna, på bordet bredvid ljusstaken såg jag att det låg en bönbok, om jag vågat skulle jag bett madame att få ta den med mej, hon öppnade handen och visade mej ett kors på en silverked.
- Fast inte för jag tror det finns nånting på körgårn som kan skada vasken dej eller nån annan, sa hon och såg allvarligt på mej, åtminstone inte när en kommer i god avsikt som du.
Hon fäste keden om halsen på mej och jag kände mej lite bättre till mods när jag stoppade innanför halsklädet.
- Och för säkerhets skull, sa madame och tog opp ett hoprullat band ur lomman, ska du ta det här med dej. Vet du nu att du inte ska släppa hästens grimma nån gång? Och glöm inte rulla ut bandet efter dej när du går ut, gör du så kan ingenting hända dej…
Hon försvann ur ljuset för ett tag, när hon vände sej om hade hon det lilla bylte som var barnet i armarna. Hon la det så sakta och varsamt i famnen på mej att det såg ut som en smekning, jag hörde hur hon kvävde en suck.
- Gå nu, mumlade hon, så ska jag hjälpa dej ut, men kom ihåg att du ska va tyst. Madame gick i strumpsocken och jag var barfota för att inga steg skulle höras och jag skalv till när jag satte fötterna på den kalla och våta flisen, det stog samma dis i natt med, det låg som ett gråvitt sjok över backen, men ovanför var himlen klar utom i öster där en svart molnkåpa växt opp.
Vi smög som ett par skuggor över gården, luckan till kålgårn stod på glänt, den gled opp utan ett ljud när madame rörde vid den. Så kom hon tätt intill mej och viskade så tyst att jag knappt kunde höra vad hon sa:
- Håll nu i barnet väl så du inte tappar honom..; dampen står där nere i ängen, hon pekade, och kom ihåg att graven ligger sörut innanför stigluckan…
Hon la handen på byltet i min famn ett litet tag, sen försvann hon tyst in genom luckan. Jag såg hur den sköts till, nu var jag ensam, småskälvande inom mej gick jag neråt ängen och tyckte att vart steg jag tog var rörelser jag gjorde måste höras av den tysta gården som låg bakom mej. Inte förrän jag var utom hörhåll vågande jag mej andas ut.
"

Marie kommer fram till sin häst för att under natten, på kyrkogården utföra sin uppgift.

 

Upp

[Till meny litteraturen och Öland]
[ Till meny konst, litteratur & folkmusik]
[Tillbaka till huvudmenyn ] [Innehållsförteckning ]