Tillbaka till meny näringsliv

Handelsbodens historia

Ölänningen låg titt som tätt i bryderi med Kung. Majts. förordningar. Vad handeln beträffar var man av kungen, men också av borgarna i Kalmar stad, bundna till händer och fötter. Öländska delegationer skickades med jämna mellanrum till maktens boningar för att försöka förhandla fram liberalare regler för näringsidkning.

Petter Åstrand skriver i sitt verk "Beskrifning öfwer Öland", utgiven 1768, om handlarn Johan Lohm Hansson, som etablerar sig vid Borgehamn 1764, "... och derstädes byggt, och begynt drifwa handel, hwilket synes lända de här omkring boende Inwånare til mycken förmån, i synnerhet då Sundet är obrukbart, at de ej kunna komma deröfwer til Städerna eller fasta Landet".
Ett av problemen hade varit att man tidigare inte velat etablera sig på grund av danskarnas återkommande plundringar. Ovanstående exempel var kanske ett resultat av en lyckad förhandling med myndigheterna?

Före 1816 fick inte handel bedrivas på Öland. Kalmar stad hade monopol på detta. Kungligt brev utfärdas 1816 för att ge den lilla köpingen Borgehamn möjlighet att utvecklas till staden Borgholm med privilegium som sjöstad och rätt till handel och sjöfart. Kalmar stads monopol var brutet. Hädanefter tilläts bönderna åka eller segla till Borgholm för att bedriva sina affärer.

1820 blev Mörbylånga köping och södra Ölands centralort med nyetablering av affärsrörelser och handlare som följd.

1846 tillkom den första näringsförordningen, vilket medförde att handeln frisläpptes på landsbygden. Med tiden öppnades affärer i dom flesta öländska socknar, där "allt" kunde köpas eller beställas. Köpmän från Kalmar flyttade från stan och upprättade handelsbodar/firmor i någon ölandssocken eller köping för att bygga upp en reguljär export/import firma. Det handlades med allt från speceri och manufaktur till spannmål eller av firman egenhändig slipad kalksten, i vissa fall till och med exporterat på egna fartyg. Dom flesta handelsbodarna var dock av det blygsammare slaget. Så sent som på 1960-talet hade flera byar minst två affärer. Vissa större byar som S.Möckleby/Degerhamn med cementfabriken hade åtskilliga affärer utöver bank och post.

Handelsbodens betydelse var central för bygden . Från början hade handlaren allt i sin affär. Tidens pengajakt har dock gjort dem till en kuriositet idag.

I Vickleby på sydvästra Öland fanns efter andra världskriget två affärar, varav den ena sålde bensin. Här fanns bageri och konditori samt en mekanisk verkstad och en cykelsmed. Kalmarläns slakteribuss kom en gång i veckan och fiskhandlaren knackade regelbundet på. Byborna köpte sina mått mjölk och grädde i egna kannor hos handlarn och smöret klatschades och formades på papper efter önskat vikt. Filbunken satte man själv hemma och ställde i skafferiet. Allt kom från byns egna mejeri.

Byns handelsbod hade också en social funktion som mötesplats och informationskälla och för turisten var den en attraktion med sin ofta mycket personliga prägel.

I och med 1970 och 80-talet lades den ene affären efter den andra ner av olika skäl. Redan i slutet på 1950-talet steg omkostnaderna i näringslivet och lönsamheten försämrades i takt med bilismens utveckling och uteblivande av arbetstillfällen. Underlaget för handelsbodarna försvann. En koncentration av affärsverksamheterna ägde och äger rum i de större orterna. I dag finns bl a ett stort köpcentrum i Färjestaden efter devisen allt under ett tak. De större orterna konkurrerar inbördes om kunderna. Den generella ekonomiska rationaliseringen hotar ständigt den allmänna servisen samt näringsidkningen för ölänningen idag.

Upp

[Tillbaka till meny näringsliv]
[Tillbaka till huvudmeny] [Innehållsförteckning]