Tillbaka till meny samfärdsel


Vägar

De äldsta vägarna

Vägar, i den meningen vi tänker oss fanns inte. Vägarna bestod av stigar som varierade i bredd. De var i bästa fall så breda att det gick att ta sig fram med häst och vagn, annars lämpade de sig bäst som gång- eller ridvägar. Ridvägarna följde ofta åskrönen, där man röjt undan träd, buskar och stora stenar i vägen. Man drog också vägarna längs vattenlederna på torra sluttningar, på Öland ofta uppe på ancylus- eller litorinavallarna. På det här sättet går fortfarande de flesta vägarna längs kusterna. Av Ölands ca. 100 runstenar står mer än hälften på landborgarna och vittnar om dessa urgamla färdstråk.

Vattenleder och vintervägar hade mycket stor betydelse när större eller tyngre saker skulle fraktas eller transporteras vid handel och samfärdsel. Färdandet var långt fram i tiden säsongsbundet till vintern. Då isen bar färdades man över sjöar, vikar och sankmarker. Där vägen måste gå över sankmarker lade man en kavelbro, d.v.s. på marken lade man stockar eller rundvirke parallellt med varandra, ibland med ris, grus, jord och sten som körbana. Det vanligaste sättet att passera ett vattendrag var annars att ta sig till ett lämpligt vadställe. Vadställena var viktiga knutpunkter.

Under den förkristna tiden var det framför allt handelsplatser, kultplatser, tingsplatser och hamnar som gav upphov till vägar. Om väg- och brobyggande talar ibland texterna på de runstenar, som restes utefter vägarna, vid broarna och andra centralplatser. Det var när fasta gränser för bosättning började etableras, som behovet av vägar inom gårdens eller byns ägor uppstod. Då byggdes bygator, fägator, brukningsvägar, kvarnväg, kyrkväg etc. På Öland återfinns radbyar, kyrkor, väderkvarnar, gravfält, runstenar, stenvalvbroar och de speciella milstolparna av öländsk kalksten utmed vägsträckningarna.

Vägarna under medeltiden

Det var antagligen först under medeltiden som det uppstod ett sammanhängande nät av vägar och stigar. Redan i landskapslagarna från 1200-talet fanns bestämmelser om väghållning. Dessa riktade sig främst till bönderna. I Magnus Erikssons landslag från omkring 1350 stadgas: "Alla ega broar byggja och vägar rydja, så den som mindre eger i by, som de som mera eger, hvar efter sina egor".

Det centrala nätet av vägar sammanföll under medeltiden med Eriksgatan, som var en urgammal handelsväg använd av kungen. Till Eriksgatan anknöt vägar från övriga delar av landet. En ökning av samfärdseln till lands skedde under medeltiden mycket beroende på städernas uppkomst, men också de allt talrikare marknaderna.

Kyrkans initiativ lär ha haft stor betydelse för vägväsendets utveckling. Efter att landet kristnats tog katolska kyrkan initiativ till väg och brobyggen. Den var i behov av framkomliga vägar och broar i sin missionsverksamhet, men även för handel, kloster och kyrkobyggen. Kyrkan lade stor vikt vid brobyggen vilket visas av att bland de få arbeten som var tillåtna på vilodagen var just brobyggen.

Sedan medeltiden har jordetalet utgjort delningsgrund för väghållningsskyldigheten och den kostnad som följde samt varit en uppgift för häradssamfälligheterna och enskilda jordägare.

Upp

Vägväsendet under Gustav Vasas tid

[ Tillbaka till meny samfärdsel ] [ Tillbaka till huvudmenyn]
[ Innehållsförteckning ]