Tillbaka till meny samfärdsel



Vägväsendet under Gustav Vasas tid

En allmän förbättring i vägväsendet inträffade under Gustav Vasas tid i samband med hans centralisering av statssystemet och hans militära intresse. De gamla rid- och klövjestigarna bl.a. omändrades till vagnvägar. Under 1500-talet var det staten, som drev på vägförbättringar för att underlätta handeln och transporterna i landet. Statsapparaten krävde bättre kommunikationer. Fortfarande var det bönderna eller jordägarna som fick stå för vägunderhållet, men också stå för mat, logi och skjutsning. Klagomålen var många och ledde till olika förordningar, där alla resenärer, utom de i kunglig tjänst skulle betala för sig.

Kommunikationerna under 1600-talet

Under 1600-talet intensifierades vägbyggandet ytterligare. Det var i samband med de stora krigen och den begynnande industrin som de första landsvägarna anlades. Den framväxande centralmakten behövde vägar för kommunikation mellan landsdelar och centralorter. Vid 1600-talets mitt skedde dessutom en effektivisering av organisationen omkring vägen. Gästgiveri, skjuts och postväsen organiserades statligt.

År 1649 kom en ny "krog och gästgivarförordning" som befriade bönderna från skjutsning. Gästgivaren var den som i första hand skulle svara för skjutsningen av resenärerna. Innan hade bönderna varit skyldiga att utan ersättning ge viktiga resande, fogdar, ämbetsmän, stormän och präster kost, logi och skjuts till närmaste skjutshåll. Enligt en förordning från 1664 skulle gästgiverier uppföras i varje härad utmed de allmänna lands och sjövägarna. Avståndet skulle vara 1-2 mil mellan varje skjutshåll.


Milstolpe vid Egbyvägen Det var häradsrätten som beslutade om så kallade allmänna vägars byggande. Vägsyn beträffande vägunderhåll gjordes av länsman eller landshövding. Landsväg, kungsväg och tingsväg skulle vara 10 alnar (6 meter), kyrkväg, kvarnväg och fävägar 5 alnar (3 meter) breda. Milstolpar sattes upp utmed de allmänna vägarna för att ge de skjutsskyldiga rättvisande avstånd. De skulle finnas vid varje hel, halv och fjärdedels mil (en mil skulle vara 36.000 fot, 10.689 meter, vilket kallas för en gammal svensk mil) och det var häradets skyldighet att svara för uppsättning. Resenärer kunde nu färdas med kärror och vagnar, men det var dyrt att resa och var därför bara till för de redan besuttna.

Upp

Väghållningsskyldighet

[ Föregående sida ]
[ Tillbaka till meny samfärdsel ] [ Tillbaka till huvudmenyn ]
[ Innehållsförteckning ]